Jag har kommit hit, men inte längre.

Alltså denna gnälliga gamla trästol. Vad mer kommer jag att uppnå denna natt?

Förmodligen ingenting vettigt.

Dagarna smyger sig förbi långsammare än en pensionär på motorvägen.

Endast för att man har en längtan.

Fröken E:s katter ligger på min ryggsäck i stolen bredvid.

Så fridfulla och nermysta. Bekymmerslösa.

Jag önskar att jag kunde få känna detsamma. Men med mitt neurotiska psyke är det en lång resa innan det kan uppnås. Jag är endast lugn när jag går in i min surrealistiska värld. Den världen existerar ej nu när jag varken har tomma canvasdukar, akrylfärger eller penslar. Möjligtvis när jag drömmer, vilket händer alltför sällan numera.

Trots detta är jag inte det minsta jordnära.