Hierarki.

Nothing more, nothing less. 
Vadan denna längtan och tro?
De senaste dagarna har jag inte gjort något annat än att lyssna på MÄN och deras ställning till makt.
Jag är naturligt undergiven och klagar inte. Men vad ger då dessa män rätt att klassa mig som en jäkla dörrmatta som man kan trampa på, utan vidare klagan?
Jag finner mig inte i det!
Jag är en kvinna, en människa och jag förväntar mig respekt och acceptans precis som alla andra.
Förstår inte alls faktiskt.. Jag har blivit kallad för hora, slyna, sprutluder och läst ett uttalande om att jag förtjänar att bli våldtagen, av helt för mig okända män. 
Så... För att jag är undergiven och tycker om att bli dominerad, så FÖRTJÄNAR jag att bli våldtagen och kränkt?
Nej, det gör ingen. 

Ju längre man går utan det, desto mindre frestande blir det. Det känns lite missmodigt, men ändå känns det så mycket lättare att bara vara utan det... Hej abstinens; I fucking hate you.

Återigen sömnlös. Följer månens trötta, utdragna sken.
I natt finns ingen måne. I natt finns bara moln.
Jag vågar inte sova.
Jag är hemsökt, hemsökt av förflutna väsen, minnen.
Drömmar om våldtäkt, svek och ändlösa trappor.
Verkligheten svider likt ett sylvasst rakblad, det skaver som ett par för små trosor.
Paranoian driver mig till vansinne.
För varje timme, för varje minut, för varje sekund känner jag livet strömma ut ur mig.
Stöter bort mig. Ja, jag stöter bort mig.
Jag känner mig som en evig nickedocka. Men jag sa alltid nej.

Jag har kommit hit, men inte längre.

Alltså denna gnälliga gamla trästol. Vad mer kommer jag att uppnå denna natt?

Förmodligen ingenting vettigt.

Dagarna smyger sig förbi långsammare än en pensionär på motorvägen.

Endast för att man har en längtan.

Fröken E:s katter ligger på min ryggsäck i stolen bredvid.

Så fridfulla och nermysta. Bekymmerslösa.

Jag önskar att jag kunde få känna detsamma. Men med mitt neurotiska psyke är det en lång resa innan det kan uppnås. Jag är endast lugn när jag går in i min surrealistiska värld. Den världen existerar ej nu när jag varken har tomma canvasdukar, akrylfärger eller penslar. Möjligtvis när jag drömmer, vilket händer alltför sällan numera.

Trots detta är jag inte det minsta jordnära.

Vart sitter felet? Det där ofantligt stora felet hos homofober och rasister?

Var kommer hatet ifrån?

Jag vill att någon vis människa svarar mig på den fråga. Men jag vet att det aldrig kommer att ske.

Intressant hur inskränkta människor egentligen är.

Nej. Dagen har inte nått den där "gränsen".
Gränsen mellan att vara så förbannat dålig och så förbannat bra.
Jag mötte min demon någon gång mellan morgonkaffet och mitt snavande ego i spegeln.
När jag insåg att vraket jag såg i spegeln var det så kallade "Jaget".
Vraket som i sig har en historia bakom de rostiga relingarna men som aldrig någonsin berättats
och antagligen aldrig kommer att berättas. Hemligheten ligger begravd på oceanens botten. Föralltid.
Min självkänsla ligger där nere någonstans och besudlas med valsperma och fiskskit.
Jag letar mig trevande fram med karta och kompass. Jag hoppas finna den igen.

Tills dess... Berätta för mig att jag duger precis som jag är.
Jag begraver det gamla och klättrar upp i masten igen. Det lovar jag.

Kreativiteten flödar för mig samtidigt som det för många andra skär sig.
Precis som på emotionella tonåringars handleder.
Den vassa karvande eggen på föräldrarnas överlägsna kökskniv.
Det rosenröda blodet rinner likt tårar och lämnar små millimeterstora pölar på
det kaklade badrumsgolvet.
En stackars undergiven krälar runt för att slicka upp det, det smutsiga som en gång
varit en del av sig själv.
Man tänker inte mer på det. Ärren blir ditt nya fräscha Jag.
Efter otaliga timmar med sex, cigaretter och snefyllor känner du en sorts känsla
som nästan kan jämföras med kontroll.
Den där stora klunken sperma du svalde tillförde något till dig själv.
Sältan blandat med sötman av den kärlek du kände när du blev munknullad till höga stön och kväljningar
var det vackraste du visste.
Du drogs till det ouppnåeliga, det som du visste att du aldrig kunde få, men som du särade på benen för ändå.
Det var ju 10 minuter i himmelriket...

Första inlägget är alltid den berömda "oskulden".

Jag glömmer alltid av mig varför jag egentligen kände att jag behövde skriva.

Kanske var det pga. bristande uppmärksamhet, eller kanske ett rop efter bekräftelse?

Bekräftelse... Det oerhört smutsiga, befläckade ordet.

Det är överanvänt, överanalyserat och konstaterat. 

Att jag en gång hade en sorts förkärlek till just DET, känns idag avlägset. Ungefär som mina sista par strumpor i strumplådan som visade sig vara utslitna och trasiga, precis som jag. Just nu ligger de undangömda i min överfulla soppåse under diskhon. Imorgon kommer de att vara bortglömda. Precis som känslan som hemsöker mitt psyke.

Missförstå mig rätt - Jag mår inte dåligt egentligen. Mitt begär att kverulera tar ibland överhanden.

Min morgon har hittills varit helvetisk. Jag hoppades att en kopp kaffe skulle råda bort på det, men ack så fel jag hade. Klockan är bara åtta och jag har redan suttit här och tjurat i två timmar.

Jag behöver sällskap, ett sällskap som vill spela tv-spel med mig.

Någon som är sämre än jag så jag kan känna en gnutta skadeglädje.

Bekräftelse var ordet, eller hur?