Jag har kommit hit, men inte längre.

Alltså denna gnälliga gamla trästol. Vad mer kommer jag att uppnå denna natt?

Förmodligen ingenting vettigt.

Dagarna smyger sig förbi långsammare än en pensionär på motorvägen.

Endast för att man har en längtan.

Fröken E:s katter ligger på min ryggsäck i stolen bredvid.

Så fridfulla och nermysta. Bekymmerslösa.

Jag önskar att jag kunde få känna detsamma. Men med mitt neurotiska psyke är det en lång resa innan det kan uppnås. Jag är endast lugn när jag går in i min surrealistiska värld. Den världen existerar ej nu när jag varken har tomma canvasdukar, akrylfärger eller penslar. Möjligtvis när jag drömmer, vilket händer alltför sällan numera.

Trots detta är jag inte det minsta jordnära.

Vart sitter felet? Det där ofantligt stora felet hos homofober och rasister?

Var kommer hatet ifrån?

Jag vill att någon vis människa svarar mig på den fråga. Men jag vet att det aldrig kommer att ske.

Intressant hur inskränkta människor egentligen är.

Nej. Dagen har inte nått den där "gränsen".
Gränsen mellan att vara så förbannat dålig och så förbannat bra.
Jag mötte min demon någon gång mellan morgonkaffet och mitt snavande ego i spegeln.
När jag insåg att vraket jag såg i spegeln var det så kallade "Jaget".
Vraket som i sig har en historia bakom de rostiga relingarna men som aldrig någonsin berättats
och antagligen aldrig kommer att berättas. Hemligheten ligger begravd på oceanens botten. Föralltid.
Min självkänsla ligger där nere någonstans och besudlas med valsperma och fiskskit.
Jag letar mig trevande fram med karta och kompass. Jag hoppas finna den igen.

Tills dess... Berätta för mig att jag duger precis som jag är.
Jag begraver det gamla och klättrar upp i masten igen. Det lovar jag.

Kreativiteten flödar för mig samtidigt som det för många andra skär sig.
Precis som på emotionella tonåringars handleder.
Den vassa karvande eggen på föräldrarnas överlägsna kökskniv.
Det rosenröda blodet rinner likt tårar och lämnar små millimeterstora pölar på
det kaklade badrumsgolvet.
En stackars undergiven krälar runt för att slicka upp det, det smutsiga som en gång
varit en del av sig själv.
Man tänker inte mer på det. Ärren blir ditt nya fräscha Jag.
Efter otaliga timmar med sex, cigaretter och snefyllor känner du en sorts känsla
som nästan kan jämföras med kontroll.
Den där stora klunken sperma du svalde tillförde något till dig själv.
Sältan blandat med sötman av den kärlek du kände när du blev munknullad till höga stön och kväljningar
var det vackraste du visste.
Du drogs till det ouppnåeliga, det som du visste att du aldrig kunde få, men som du särade på benen för ändå.
Det var ju 10 minuter i himmelriket...

Första inlägget är alltid den berömda "oskulden".

Jag glömmer alltid av mig varför jag egentligen kände att jag behövde skriva.

Kanske var det pga. bristande uppmärksamhet, eller kanske ett rop efter bekräftelse?

Bekräftelse... Det oerhört smutsiga, befläckade ordet.

Det är överanvänt, överanalyserat och konstaterat. 

Att jag en gång hade en sorts förkärlek till just DET, känns idag avlägset. Ungefär som mina sista par strumpor i strumplådan som visade sig vara utslitna och trasiga, precis som jag. Just nu ligger de undangömda i min överfulla soppåse under diskhon. Imorgon kommer de att vara bortglömda. Precis som känslan som hemsöker mitt psyke.

Missförstå mig rätt - Jag mår inte dåligt egentligen. Mitt begär att kverulera tar ibland överhanden.

Min morgon har hittills varit helvetisk. Jag hoppades att en kopp kaffe skulle råda bort på det, men ack så fel jag hade. Klockan är bara åtta och jag har redan suttit här och tjurat i två timmar.

Jag behöver sällskap, ett sällskap som vill spela tv-spel med mig.

Någon som är sämre än jag så jag kan känna en gnutta skadeglädje.

Bekräftelse var ordet, eller hur?